Funderar över livet, en kär vän gick bort för ett par veckor sedan. Tänker på var han är, var tar man vägen när vi lämnar kroppen? Vi pratar inte om döden och vi är livrädda för den. Vi är så rädda för döden att vi krampaktigt håller fast vid rädslan att dö att vi glömmer av att leva. Så länge vi är här i fysisk form på jorden kan vi leva och uträtta saker, så fort vi lämnar kroppen är inte länge själ och kropp ihopkopplade. Min kära vän hade ett stort hjärta och många kreativa ideer som han bidrog med, han ville hjälpa sina medmänniskor, ibland så mycket att det gick ut över honom själv. Så länge vi lever kan vi göra, uppleva, kreera, älska och skapa gemenskap och sätta våra unika avtryck. För att veta vad vi ska göra behöver kroppen sina drivkrafter för att hjälpa själens uppdrag. Nu kan min vän inte göra nått mer här, hans själ har lämnat kroppen. Det är som själen kliver ner i våra kroppar när vi blir till, vi stiger ner på jorden för att vi har uppdrag att utföra. Livet är nu och ska levas, ta hjälp om det är svårt, skaffa stöd och lyssna på själens röst och låt kroppen och egots drivkrafter göra jobbet. Ego kallas jaget. Först då får vi tillgång till hela oss. Kärlek till dig.
Kloka ord! Ibland är det tufft att tänka på döden. Jag beklagar också din förlust! Jag brukar ofta få frågan varför jag är så glad i att bli äldre, varför jag längtade efter att få fira med 50-årsdag t.ex. Svaret är enkelt: alternativet lockar inte. “Some Day we will all die. True, but on all other days we Will not.”.
Ja det är skönt att den där klokheten infinner sig, och då gäller det att våga vara i livet. Kanske behöver lite tidspress för att börja göra, eller iallafall jag. Njut av husbilsresorna.
Känns viktigt att stanna upp och se livet ur ett större perspektiv i perioder av stress och press. Se det vackra. Livet fortsätter och kanske om och om igen…
Ja verkligen klokt att stanna upp och se livet i ett större perspektiv, alltid skulle jag vilja lägga till. Att ta en stund varje dag och att hämta hem sig själv. Så vi ser det vackra runt oss i oss själva varje dag.