Det som en del kallar tillit kan vara det som en del kallar gud, universum eller något annat som de har lämnat över sina liv till. Är det, det sista hoppet att lämna över till när man har försökt allt och det ändå gått åt skogen eller riktigt åt helvete. Maktlösheten har dragit över som en tornado och det som ligger kvar som nedfallna grenar är rester av minnen och brustna förhoppningar . Ledsamheten sätter sig på marken och petar i pinnarna som ligger på marken.
Dagen-efter-känslan när det är kusligt lugnt och stormen som drog förbi har tappat sin energi och fart. Stillheten känns nästan utopisk overklig, en liten känsla av hopp tråcklar sig trots allt upp längs ryggraden, det som rädslan hade med sig, har hänt, nu är det över. Rädslorna som piskades upp och skapades panik känns som gårdagens nyheter. Nya möjligheter ligger öppna och det finns plats för att skapa nytt, låta kreativitet och en ny möjlighet få bygga bo.
Tillit är ett tillstånd där man kapitulerar och accepterar det som har hänt, det som händer och det som skall hända. Ett tillstånd av ett lugn i sinnet, man släpper kampen och slutat kontrollera utgången, man slutar kontrollera någonting alls. Man bara är, bara andas ett andetag i taget och är med sig själv, överlämnar till något större än sig själv, och tror att det kommer att lösa sig. Man ser sig om och låter andra vara precis som de är, allt är som det är just nu och att allt är som det ska vara.
Nu kan du skapa utifrån det, vad önskar du dig?
Tillit är svårt ibland och så självklart andra gånger. Jag vet inte om jag tycker det är att kapitulera mer att släppa sin egen kontroll. Tillit är fint.
Intressant tanke, ja tillit är fint, en slags efterlängtad avslappning, jag fick fundera lite djupare. För mig blir tillit omöjligt om jag inte släpper kontrollen. Med det finns ju grader av allt. Kapitulera kan ju låta dramatiskt, fast det kanske är samma sak som att släppa taget, iaf för mig
Tillit är ett roligt ord, för det blir samma baklänges. Vilket kan få symbolisera att tillit är dubbelriktat – vänner litar på varandra.
Vilken fin tanke Karin – tack för den, har inte tänkt på det så men det stämmer ju oerhört väl!