Jag har funderat den senaste tiden och forskat i ämnet anorexi och fick några viktiga nycklar förra veckan. Jag fick diagnosen när jag var tretton år, fast det visste jag inte då, det fick jag reda på långt senare när jag som vuxen beställde kopior från nåt verk som samlade på papper. Iaf så tänker jag att det är ett symptom på något mycket större. En av de synliga symptomen kan vara att inte äta, som i mitt fall, eller att kräkas upp allt man ätit, det är anorexia nervosa och bulimi.
Men vad betyder anorexi? Anorexi som kommer från grekiskans an-orexis, nekande och eller frånvaro av begär el aptit. Det är alltså inte bara mitt personliga problem utan på det sättet vi lever. Hur vi har byggt ett samhälle. Det är ingens fel men jag tror att det är dags att börja titta på vad det är som ligger bakom på riktigt. Jo jag vet att det finns “experter”.
Jag tror att vi har ett djupt inlärt beteende att inte ta emot, inte göra, knappt finnas som ett sätt att överleva. Det var inte det Gud menade, han gav oss syften med våra liv. Vi har lärt oss att inte tro att vi är nåt, inte roffa åt oss, inte tänka på oss själv utan hjälpa andra först. Att vi till slut lever i en frånvaro av begär och aptit på både livet, kärleken, pengar, kreativitet och gemenskap och det som är gott, fint och stärkande. Det finns sjukt många singelhushåll i Sverige och för att inte tala om psykiskt sjukdom och äldre ensamma människor.
Vi är inte skapade att vara ensamma, även om del människor behöver mer eller mindre sällskap vs egentid. Jag tror att bakom dessa symptom och sätt att leva finns en slags anorexi där vi lärt oss att inte tar emot eller ge varken kärlek, pengar, omsorg och stöd utan paradoxalt nog lever i ett slags falsk trygghet. Vi lever passiva och känslomässigt undernärde utan kontakt och hungrar efter kärlek, glädje och gemenskap. Vi lever inte i vår fulla kraft och livsenergi eller potential och dämpar denna längtan med att vara busy, genom olika beroenden och låtsasliv.
Vi nöjer oss med smulor och är helt besatta av att hjälpa andra så att vi kan känna någon slags kontakt. Paradoxen är att vi är här för att göra gott men inte på bekostnad på oss själva. Forskning visar att de som hjälper andra med inte sig själva blir sjuka och dör i förtid. Vi måste börja ta hand om oss själva, älska oss själva villkorslöst, och för att skapa relationer ska vi sen släppa oss själva en stund och fokusera nyfiket på den andra precis som den är villkorslöst, sen gå tillbaka till oss själva. Bara då kan vi börja ta emot och att ge villkorslös kärlek och leva fullt ut. Med kärlek.
Viktiga reflektioner. Människans största “fördel” som jag ser det är just att vi är skapta för att vara tillsammans, hjälpa varandra, för då kommer vi bäst till vår rätt. Blir lite nere när jag läser dina funderingar kring denna “eviga brist” som vi (många!) skapar på ett sätt som gör att vi, med mina ord, snarast överlever än lever. Fram för mer liv!
Tack för din kommentar, ja visst är det en fördel, och som du så klokt säger, fram för mer liv. Ja det är sorgligt, att vi är som ensamma öar som längtar hjäl oss efter varandra. Det är dags att börja vara dem vi är, sluta leta så mycket utanför oss själva. För vi duger ju redan som vi är!
Om vi börjar se och uppmärksamma varandra, de vi känner, så ligger närheten till att gå mer in på djupet närmare. Det är så lätt att vara bisittare fast man är deltagande.
Tack för din input. Det håller jag med om, när vi är trygga och finns det förutsättningar, det gäller att göra det också i verkligheten. Jag tror att många med anorexi har jobbat med sig själv, läst tusentals självhjälpsböcker, försökt att närma sig, och ända stå utanför. För det handlar om djupa beteenden av att inte göra, inte ta emot, inte få. Anorexi är ett icke-görande beteende på alla plan. Vi kan på ytan göra mycket saker, äta lite eller mycket och ända vara anorektiska i själen, som manifesteras i det fysiska livet på olika sätt. Man kan vara deltagare och ändå inte vara med och inte förstå varför! Man gör allt rätt och det ekar tomt.
Jag både håller med dig och inte. Jag har själv haft ätstörningar som ung, som inte var på grund av närhetsbrist. Jag kommer från en väldigt kärleksfull familj. Jag är en driven person med höga krav på mig själv. I tonåren när kroppen förändras kan reaktionen undermedvetet bli: “vad händer?” “jag är inte redo att bli vuxen”. Och kontrollmänniskor lider i såna här förändringar. Bor nu i Brasilien, ett land som inte är uppstyrt som Sverige. Här saknas kontrollen. Bussen kommer när den kommer… Det är något i din post som berör mig starkt, och det är den delen om självständighet, som gör att många är ensamma, dör ensamma. Kanske bottnar ätstörningar i det, att inte kunna ta emot. Inte att man inte fått det man behövt. Det har jag lärt mig nu <3
Tack för ditt fina inlägg, blir rörd av det och syn på anorexi. Funderar på vad som är triggers i anorexin och mekanismerna som oavsett orsak gör att man inte tar emot näring, föda, pengar, kärlek energi etc och lever i ett tillstånd av brist. Har en tjej från Brasilien hos mig och vad härligt det låter att bo där, vad fick dig att flytta dit? Kram